miramirakel

... mot mig själv och de som bryr sig om mig.

Jag har låtsas må bättre än jag gör. Inte erkänt ångesten och självmordstankarna.

Jag tror att jag skäms. Är uppfostrad att inte känna. Man ska bara stänga av och köra på. Inte se bakåt, inte visa känslor. Hålla skenet uppe. Låtsas.

Jag är inte sådan. Frågan är om någon är det. Egentligen.

Jag behöver inte gömma mig. Jag har vänner som lyssnar och stöttar. Men ahhhh, jag trodde ju att jag bekämpat de flesta demonerna med kbt-övningar.

Den här veckan har varit hemsk. Hoppas jag nått kulmen.

Är rädd att förlora mitt nya jobb på grund av det här. Förlora mig själv i ett svart hål.

Inget är fel, ändå är allt fel.

Jag vill inte träffa någon. Bara Misse och honom vill jag krama. Han känner att något är fel och lägger sig på min mage. Stryker tassen på min kind om natten.

Jag vill gå ut i solen, vet att jag mår bra där. Måste samla mod i flera timmar för att klara av det.

Jag vet att jag inte kommer må såhär länge till, men det brukar inte hålla i sig mer än tre dagar.

Igår tog jag ångestdämpanade. Jag behövde avslappningen det ger. Varenda cell i min kropp tycktes vara spänd. Jag måste nog byta antidepressiv medicin igen. Men det får vänta till nästa semester. Det är dålig timing nu.

I slutet av september svimmade jag i duschen, var sängliggande tre dygn, tappade kontrollen över vänster kroppshalva, fick smärta i ögat. Har fått förklarat för mig efter flera utredningar att det orsakats av min psykiska hälsa. En stresskollaps.

Min mamma blev jättearg på mig för att jag inte mådde bra. Hon vill inte minnas hur dåligt jag har mått ända sedan jag var barn. När hon sa att jag har B12 brist slängde jag luren i örat på henne.

Klart att jag skäms över mig själv när man blir bemött sådär.

Förra helgen sågs vi ett par timmar. Jag blir så ledsen över kallpratet, att ingen i släkten vill prata eller förstå.

Eller, nu ljuger jag. Har två fina kusiner (faktiskt på mammas sida), och deras mamma. De förstår. De finns för mig. Tyvärr har vi inte insett det tidigare. Min morbror kände antagligen som jag. Han började missbruka, men fick han något stöd eller hjälp? Nej, för då skulle vi behöva acceptera att han mådde dåligt. Så mormor och mamma började ljuga, skylla på mina kusiners mamma. Fast han som jag mått dåligt sedan barnsben. Han lever inte längre.

Jag visste inte sanningen, jag lyssnade på lögnerna. Jag kunde inte stötta någon.

Jag är arg på min mamma. Hon är väldigt sjuk och hon skadar oss andra. Hon har valt att inte inse att hon behöver hjälp. Jag kan inte ha kontakt med henne förrän hon skaffar hjälp. Jag vill inte hjälpa henne, jag kan inte. Hon gör mig för illa.

Farmor fyllde 91 i söndags, dagen efter min kusins 25-årsfest. Jag fick en stund med farmor och farfar bara jag innan firandet. Vi pratade förtroligt. Farfar frågade om jag verkligen är så bitter. Tycker inte om ordet, men ja, jag tror det.

Visst är jag besviken på deras sida av släkten också. De var mer närvarande och de skulle kunna ha sett till att jag fått vård i tid.

Mest arg är jag på mig själv för att jag inte såg till att kräva vård.

När jag gick i nian hade jag tid på BUP. En granne kom gående utanför så jag vågade inte gå in. Hon skulle ju skvallra. (Samma granne som stängde sin dörr när hon och hennes familj hörde mig bli slagen i mitt kök).

Jag trodde att det var försent att rädda mig när jag var 15. Mina föräldrar fick senare veta om BUP,  och jag kan säga att det blev inte roligt. Och då hade jag inte ens varit där.

Jag tänker på min biologiska mamma. MIN mamma. Jag saknar henne och jag älskar henne villkorslöst. Så länge hon är värd det...

Jag behöver hennes kärlek. Hennes tröst.

Samtidigt som jag vill skydda henne från sanningen.

Med tårar i ögonen lyckades jag ta mig till affären igår. De har redan börjat sälja mors -dagkort. Lite tidigt tycker jag. Och väldigt ångestframkallande.

Jag var där för att köpa kanelklipp och kexchoklad. Glass och pizza. Det är sådant skräp jag äter när jag mår som sämst.

Vad skulle hon tycka om mig?

Jag är så otroligt trött. Tröttare än tröttast. Måste vila nu.

... trots att det var längesedan jag skrev. Försöker minnas vilken fontfamilj det ska vara, vi får se hur det blir.   

Idag har jag haft en riktigt bra dag. I förmiddags träffade jag Martina vid Slussen och vi gick till Hermans för en fika. Blåbärspaj med vaniljsås till frukost.   

Åkte hem och följde med Misse ut i skogen. Solade en timme, så underbart! Misse kom och ville kela lite då och då, men när han förstod att jag skulle gå sprang han iväg på egna äventyr.

Själv hade jag tur att få en tvättid som någon hade glömt.

Nu är tvätten ren, lägenheten städad och disken diskad.

Resten av kvällen ska tillägnas soffan.

Imorgon börjar jag ett nytt jobb som jag verkligen ville ha.

Det har hänt lite tråkigheter med förra jobbet. Jag blev illa behandlad. En pärs med arbetsgivare, och jag fick dra in facket.

Som tur är överväger glädjen över min nya anställning.

Tråkigt att inte jobba med Basilika längre men vi kommer ju alltid vara vänner.

... Men inget kalas utan kras...   

... bra liv.

Det är dået som förstör för mig. Jag jobbar hårt för att inte tillåta det...

... kunna urskilja något jag inte sett på ett halvår... Min midja! Hurra!!   

Medicinbytet har fått fem kilo att rasa. Bara fem kvar till utgångsläget.

Det har varit jobbigt att sätta ut två mediciner och sätta in en ny. Jag är så sjukt trött. Varje gång jag ska klappa eller krama Misse tvärsomnar jag till hans spinnande. Mysigt men lite mer kan han väl få kräva av sin matte.   

Ikväll ska jag unna mig lyx i form av ansiktsbehandling.

... har vi haft de senaste veckorna.

Har blivit många luncher i solen, och kvällar ute. Promenader, stranden eller uteserveringar.

Varit på en värdelös date... det är bara bottenskrapet kvar nu tror jag...

Unnat mig två brutala massagebehandlingar, ätit jordgubbar, druckit bubbel på Mälarpaviljongens nya brygga. Varit på favoritrestaurangen Italiano med Tisse, grillat hos Annica, hängt hos nya grannarna, varit barnvakt.

Innan jag kände till parken på jobbet försökte jag dra med Exet till kyrkogården där många lunchar. Han tyckte det var helt avskyvärt så då gick vi till en riktig park en bra bit härifrån. Och så låg det en precis här, haha.   

Det har också varit en tuff period på många sätt. Nu har jag iallafall fått en bra läkare och ny medicin. Hon tyckte det var bra att jag får KBT och tar behandlingar. Allt kommer bli bra känns det som.

Ikväll är det äntligen dags att se SATC 2. Luisa och jag struntar i solen och går in i biokylan istället. Men det är det värt!   

Fick njuta i parken på lunchen idag. Hade missat att det ligger en park vid mitt jobb. Men nu har Jacke visat mig den. Oj oj vilken utsikt det var där...   

... fick vi igår. Sus och barnen hälsade på mig och vi hade en jättemysig dag. Solade på gården, fikade på Lyran, var på stranden, och på kvällen åt vi middag i Heron City.

Skönt att få prata ut med Sus när man mår dåligt och kanske helst skulle velat vara ensam. Det blev en härlig dag. Jag är glad att vi fick ses. Av goda vänner får man energi.